Igår diskuterade jag med en vän om att kommentera på artiklar eller liknande. Detta är något jag gör ganska sällan. Ren vanesak tror jag. Och för att jag är ganska konflikträdd och oroad för vad folk ska tycka om mig. Men för en tid sedan kommenterade jag faktiskt en artikel som jag tyckte var helt banans. Faktiskt förfärlig.

Som ni kanske kan ana handlade den om blygsel, ur ett negativt synsätt. Redan vid rubriken förstod jag vad som väntade, då den hette ”Blygsel som livets pågoris”. Det var en finsk doktor som författat texten och eftersom den var träff nummer två när man sökte på ordet blygsel tyckte jag det behövdes en kommentar som gav lite nya synvinklar. Det vore hemskt om någon blyg person läste hans text och trodde att det var hela bilden. Vill ni läsa artikeln och vad jag skrev kan ni klicka på länken ovan.

Igår såg jag att han hade svarat och han frågade mig om jag kände någon som var lycklig, stolt och samtidigt blyg. Han sa att han inte kände många sådana personer. Men vad kan det egentligen bero på när samhället hela tiden prackar på oss att det är något negativt? Om människor istället fick höra att deras personlighet är fin och användbar tror jag att så många fler blyga skulle kunna acceptera sig själva och finna ro för att sedan lättare se vad som verkligen kan vara värt att arbete på, för sin egen skull. Så har det åtminstone varit för mig själv. Medan det andra sättet, att få höra att man är fel och måste ändra på sig, enbart skapat ångest och känsla av att vara mindre värd.

Så jag skrev att jag visst kände sådana människor, för jag vet flera som kunnat bli mycket mer stolta över sin personlighet sen de sett på blygsel ur ett nytt perspektiv. Och jag själv är ju ett levande exempel.

#dethundradeinlägget!

Annonser