Nu har jag inte så ont längre men humöret svänger och orken är lika med noll. Nyss snäste jag av min mamma utan anledning, bara för att känslan i kroppen helt plötsligt blev sur och irriterad. Jag blir orkeslös, trött och tvär av att det är stökigt men orkar inte alls ta tag i det. En dag när inget riktigt blir som man vill och blir det det så kan jag ändå inte riktigt uppskatta det eftersom känslolivet ligger på minus. Jag är väldigt tacksam att jag nästan alltid bara har en sådan dag, sen brukar det lugna sig och jag börjar känna igen mig själv och min ork. Så det kommer inte hända särskilt ofta med inlägg som detta ;).

Dock tycker jag det är viktigt att man låter sig ha negativa känslor. Inte fly om man klarar av att låta bli, oavsett vad de nu beror på. Känslor har vi för en mening och det är alltid bättre att ta itu med dem och lära känna dem istället för att låta bli och bygga upp en rädsla för delar av sin person. Jag tror på att uppleva känslor. Tillåta sig själv att både vara barnsligt lycklig och att bli arg och deppig. I detta land är vi nog främst dåliga på det senare. I alla fall inför varandra.

Själv är jag väldigt duktig på att stänga inne det negativa. Låtsas som att allt är bra. Samtidigt som känslorna inom mig bara skriker att något är fel och det känns ända ut i fingerspetsarna att de behöver få komma till uttryck. Jag tror mest jag är rädd för att visa och att folk ska höja på ögonbrynen och tycka jag är konstig. Sen sitter det mycket i att jag har en vana/roll av att vara lugn och snäll. Så jag får för mig att det inte ingår i mitt sätt att vara att bli exempelvis arg. Men sånt där är egentligen bara dumt att tänka. För vi är inte enbart en nyans av oss själva. Vi är hela spektrumet och vi agerar och uttrycker oss olika i olika situationer. Vi har alla känslor och har tillåtelse att känna och uttrycka dem allihopa. Sen kan det hända att vissa känslor inte kommer lika ofta för vissa personer. Men de tillhör dem lika mycket ändå.

Risken om man inte tillåter sig själv och andra att vara i sina känslor är att man hamnar i ångestspiraler eftersom känslorna inte får någon chans att komma ut. Eftersom de är gjorda för att uttryckas och upplevas finner de till sist en sista utväg. Och det är då man upplever ångest. Jag jag själv varit där och det är inte värt det någonstans. Vägen tillbaka blir bara onödigt svår och själva ångestepisoderna är tunga.

Så mitt råd är att släppa ut känslorna. Är det för svårt och är ni som mig rädda, börja i små steg. Fokusera på en känsla ni vill börja våga känna och uttrycka mer. Börja sedan känna denna i små steg. Nosa på den och ta det i den takt ni tycker känns bra. Prata med personer i er närhet som ni har förtroende för om dessa känslor och hur ni upplever dem. Varför är det så svårt att släppa fram just den känslan? Hur kan man göra för att tänka annorlunda? Vad kan hända som är så farligt?

Jag tror och hejar på oss.
Peppkram!

Annonser