Fina Petra gav mig nya perspektiv på det här med rädslan att lära känna nya människor. Så därför vill jag skriva en uppföljare med mina nya tankar.

Jag skrev senast att om man möter arrogans och oförstående blickar när man delar med sig av sig själv att det ändå inte var en person man vill ha i sitt liv. Och ja, det kan jag fortfarande vidhålla. Men inte i alla situationer. Detta eftersom människor som beter sig negativt ofta själv är rädda. Och är det rädslan som är grunden till överlägsenhet precis som rädslan är grunden till att jag själv blir tyst och osäker är det ju egentligen en av samma sort jag möter, en som är rädd. Det kan göra att det blir lite enklare att ta att någon kläcker ur sig något opassande. Vi vet inte vad människor har för bagage och kanske är det just de med negativ attityd som behöver ett ödmjukt och snällt bemötande. De behöver kanske precis som vi blyga lite tid på sig för att mjuka upp och bli bekväm.

Samtidigt anser jag att man ska vara försiktig med sin egen energi. Därför vill jag framhålla att det inte är vår uppgift att ge alla människor i vår omgivning chanser på chanser. För att orka och för att det ska vara värt att vänta på en person att gå från negativ till att mjukna upp måste man få någon energi av det, den andre måste också bjuda till. Jag vet inte om jag låter dum? Tyvärr har jag nog dåliga erfarenheter. Jag har själv så många gånger satt den pressen på mig själv att det är mitt fel att människor inte möter mig på ett bra sätt. Att det är jag som måste ge mer och att det är min uppgift att se till att relationen funkar. Jag tycker inte längre det är värt det att ödsla energi på människor som man ändå känner bara tar all energi. Jag menar inte att relationer inte får vara negativa och ta baksteg, för det gör dem, det är naturligt. Men man kan inte klamra sig fast vid något som främst medför att energin tar slut. Det där är något man själv får känna av, vilka man vill kämpa lite mer för.

Jag hoppas ni förstår hur jag menar och inte tror att jag är en hård människa som inte ger människor chanser. För eftersom jag själv är beroende av just chanser försöker jag också att ge det till andra. Men ibland har det för mig bara varit dött lopp och slutat med tårar och sår. Vi är alla präglade av våra erfarenheter, så jag hoppas ni förstår.

Annonser