Idag har jag gjort något som jag alltid tycker är så himla läskigt och nervöst. Jag har ringt till en okänd människa. Efter att ha skjutit på det i flera dagar var det dags att ta tag i det. Och det gjorde jag, med pulsen på högvarv. Hjärtat bultande hårt mot bröstet.

Oftast är det jobbigast innan. Med alla föreställningar om allt, allt, allt som kan gå fel. Snubbel på orden, blackout i huvudet, förvirrning. Eller värst av allt, att den andre blir irriterad på en… Just innan känns alla orosmoln så himla logiska och verkliga.

Men jag ringde för att slippa ha orosknuten i magen längre. Skrev ner några stödord som skulle hjälpa mig på vägen. Med pulsen hög slog jag numret och dubbelkollade numret trippelt. Plötsligt svarade personen jag skulle prata med och jag lyckades presentera mig och det jag hade på hjärtat. På någon minut var samtalet över och jag dog inte alls av hjärtats hårda slag. Svimmade inte ens.

Inte denna gång heller!

Faktiskt så är det på detta vis det går för det mesta för mig. Jag är jättenervös innan och målar upp hemska scenarion. Men sen grejar jag det. Inte på bästa möjliga vis varje gång. Jag snubblar på orden och kommer av mig. Men det gör faktiskt inte så mycket. Personen i andra änden blir inte arg (och skulle den bli det är det faktiskt dennes energiförslut – går åt himla mkt mer energi till att vara arg och irriterad än att vara glad ;)). Det är okej att vara nervös och att oroa sig.

Och kom ihåg, man är bara modig när man är rädd!

Annonser