Idag har vi pratat om förtryck och diskrimering i skolan och det får mig att fundera. Som min lärare sa har vi väldigt lätt för att säga att vi själva varit utsatta för andras förtryck, direkt eller indirekt. Men det är sällan man pratar om hur vi själva förtrycker. Det är ju inget man är stolt över och jag tror det känns jobbigt att inse att man själv kan vara en ”sådan person”.

Jag har själv svårt att erkänna ens inom mig att jag bär på fördomar och inlärda diskriminerande strukturer och att jag säkerligen har behandlat människor illa på grund av dem. Att lägga det på bordet inför andra känna väldigt främmande. Det är typ tabu att samtala om detta när det kommer till det personliga, hur vi själva behandlar andra. Det känns som att vi kommit dithän där det är okej att säga att man har fördomar men sen går man inte längre. Det är åtminstone min upplevelse. Jag kan ha fel men det känns inte som att man vågar erkänna fördomar och diskrimerande beteende hos sig själv inför andra för att man är rädd att deras bild av den man är förändras då. Att man blir någon som är elak och förtryckande i deras ögon. Jag själv är rädd för det. Känner ni igen tanken?

Mest av allt vill jag bara få bort alla ologiska och okunniga fördomar jag bär på, inte kännas vid dem. Men jag tror inte riktigt det fungerar så. Det kanske blir en långsökt liknelse men om man tänker på vad som händer om vi trycker undan känslor så vet vi att det inte får bra konsekvenser, till sist blir det ångest av alltihopa. Jag tror att konsekvenserna av ”sopa fördomarna under mattan-syndromet” också får negativa reslutat. Saker behöver enligt mig komma upp till ytan för att kunna bearbetas.

För det första tror jag på att få erkänna sina brister, se att vi alla är människor.  Vi vet redan att fördomar är dåliga, att dessutom bära på skammen för att man har dem gynnar ingen. Sedan anser jag att vi behöver kunskap om att att vi lever i en värld där dels distansen mellan oss människor och dels de lömska strukturerna är saker som gör att fördomar gror. Att uppmärksamma att detta finns omkring och i oss gör att vi kan medvetandegöra hur vi agerar och tänker. Mest tror jag på samtal. Att försöka minska tabun och prata om fördomar. Lätta på trycket med människor man har förtroende för och samtala kring varför de finns där och vad man kan göra åt dem.

Sist vill jag utmana mig själv, och också er, att utmana våra fördomar. Ifrågasätt dem och vrid och vänd på varför vi tänker som vi göra. Finns det någon sanning i dem? Mest effektivt tror jag det är att möta de människor man har förutfattade meningar om. För människor är inte våra fördomar. Och möter vi dem tror jag vi faktiskt inser det.

Annonser