Att leva i ett förhållande är verkligen något som fascinerar mig. Innan jag hade någon partner gick jag som många andra och längtade och målade upp bilder för hur det skulle vara. För egen del tänkte jag att allt skulle ordna sig då, jag skulle bli någon annan och att min partner skulle göra livet fulländat. Jag förledde mitt missnöje med mig själv till att det fattades en partner som skulle fixa den där biten åt mig, mer eller mindre. Att jag blev besviken i mina första förhållanden är ganska naturligt eftersom jag aldrig var kär. Så jag fann min förklaring i att de helt enkelt inte var rätt person, vilket var sant. Men så mötte jag David för ett och ett halvt år sedan och han var den där partnern jag längtat efter. Den oändligt snälla, kloka, attraktive och med samma rädda-världen-drömmar som jag. Så allt borde ha känts klockrent då, eller hur?

Men det gjorde det inte. Och den enkla förklaringen många kommer med då är att jag inte var kär. Men jag känner mig själv väl och vet att det inte var där skon klämde. Grejen var den att jag målat upp en bild av min perfekte partner som en person som skulle rädda mig från mig själv. Så jag blev rent av besviken att jag fortfarande var samma person, fastän jag mött min kärlek. Att mina dåliga sidor fortfarande fanns kvar och att jag kämpade med samma saker i det sociala. För i min värld skulle det liksom vara ”fixat” då.

Självklart fanns hela jag kvar. Både mina finaste sidor och de som jag själv inte stod ut med. Att träffa David gjorde saker enklare på många plan, för jag hade fått någon jag alltid kunde prata med och fick ständig bekräftelse på att jag dög och var grym som jag var. Men bara för att jag träffade honom försvann inte mitt självförakt. Det är heller inget man kan kräva från någon annan, att den ska rädda en från ens vrickade uppfattning om sig själv. Andra personer inverkar absolut men man själv måste också dyka ner inom sig och jobba med sin självkärlek.

Så här i efterhand tycker jag det där är ganska jobbigt att tänka på att jag la det där på David, som om det vore hans ansvar att bygga upp min självkänsla. Det är stora krav att ha på en annan människa. Visserligen är jag ganska emot vårt individfokuserade samhälle, att vi måste lösa allting själva. Jag hävdar att det är något mellanting. Vi är beroende av andra, för vi är inga öar. Men jag tror vi också är beroende av en självkärlek till oss själva. En självklärlek som gynnas av människor omkring men som djupast sett kommer från att tycka om sig själv och vara snäll mot sin person.

Jag tror det är viktigt att komma ihåg och bli påmind om att vi är de vi är och att vägen till att hitta styrka i sig själv inte är att bli någon annan utan att omfamna den man är, även de sidor som skaver. Det är mycket det min strävan efter att få blygisar och tysta att bli starka i sig själva handlar om. Att vända på de negativa spiralerna man har om sig själv och se sin personlighet ur ett annat perspektiv. Att istället för att avsky sin blyghet se att den faktiskt kan vara något fint och användbart. För det är när detta händer, att vi omfamnar hela vår person, som vi börjar växa på riktigt.

Annonser