Nu är praktiken slut. Förutom på två extradagar för frånvaro. Och vet ni? Redan nu känns det som att energin sipprar tillbaka till mig. Jag hoppas att det stämmer och fortsätter i denna riktning. Ärligt talat så har jag varit lite oroad för mig själv och den stress som levt i mig i flera veckor. Tänker vara rädd om mig själv och inte ta särskilt mycket på mina axlar alls förutom skolan.

De senaste dagarna har jag slukat Hungerspelen-trilogin. Så. himla. bra. Beroendeframkallande. Tror jag mestadels bara läst och gjort korta pauser för att äta eller besöka toaletten. Jag blir alltid sådan när en bok träffar mig i hjärtat. Karaktärerna blir som vänner och jag lever mig in i handlingen så. I efterhand när alla sidor är slut blir det mest en tomhet kvar. Kanske låter knäppt men jag saknar dem. Så igår såg jag filmen som baseras på första boken för att minska saknaden lite. Och nu går jag till musiken. Under hela tiden jag läste lyssnade jag nämligen om och om igen på detta album med Fall out boy. Så nu lever jag kvar i känslan jag hade när jag läste genom att fortsätta lyssna. Om och om igen.

Jag tror detta kan ha en del med HSP att göra. Att en kan leva sig in så himla mycket i en bok att man nästintill känner det som att man lever i deras värld. Så pass att böckerna och dess karaktärer sedan lever kvar med en långt efter att man läst klart. Det tyder på en förmåga att på djupet kunna ta till sig andras känslor och tankar. Sedan hjälper det såklart till när författaren är duktig med orden, för då blir bokens värld enklare att kliva in i. Jag tycker det är en häftig upplevelse när böcker slukar en så. Ännu en anledning till att hylla min HSP-personlighet.

Berätta för mig, har ni någon bok som ni minns var svår att släppa i efterhand? Känner ni igen er i det jag beskriver?

Annonser