Ikväll är ingen särskilt peppig kväll för min del utan tvärtom så har jag cyklat i regnet med en klump i halsen. Detta för att jag känt mig helt värdelös i det sociala idag. Suttit tyst och ältat hur konstig de andra måste tycka jag är, för att jag sitter i flera timmar utan att säga mycket alls. Vad gör jag ens där? Jag som inte har något att tillföra. Så gick alltså mina tankar där och på väg hem. Som tur är har jag en klok syster jag kunde ringa och få lite råd och synpunkter ifrån. Så nu har jag inget behov av att gråta utan mer av pepp och att få höra om roligheter.

Därför kära läsare tänkte jag att vi ska dela med oss av berättelser av sociala situationer där det faktiskt gått fint och kanske till och med över förväntan! För vad gör en inte mer pepp och uppmuntrad än att höra om sådant? Det är också härligt att få berätta för andra om när det gått bra och få respons att en gjorde det tipptopp. Så vi kör att ni får berätta om någon social situation i kommentarsfältet och så peppar vi varandra på det sättet. Jag hejar och peppar för att alla som vill och vågar ska skriva! Jag gör som så att jag börjar så sätter vi det i rullning direkt.

Det var senast jag åkte buss hem till Östergötland. En dag i Maj och det var kvavt ute. Jag hade lågt med energi den perioden men var glad över att sitta på bussen hemåt. Fantiserade om pizzan jag visste skulle bakas under kvällen och att få kramas med människor jag tycker om. Men så var det temperaturen på bussen som tycktes sänkas hela tiden och som en frusen person satt jag snart och huttrade. Jag malde i huvudet om det var värt att sitta och frysa i två timmar för att slippa prata med busschaffören. Ganska snart inser jag att svaret är ganska enkelt. Så jag kliver upp och trampar igenom hela bussen och väljer att hålla näsan högt för att övertyga mig själv om att jag klarar detta. Väl framme är pulsen förhöjd men samtidigt är jag ovanligt lugn. Så jag tar till orda och ber chauffören att höja temperaturen i bussen för att det är så himla kyligt längst bak. Han lovar att göra det och säger att det är bra att jag säger till. Jag tackar och går med näsan högt tillbaka till min plats. Sätter mig tillrätta, tar upp en god bok och känner att värmen stiger. 

Jag har inte tänkt detta som en så särskild situation men inser såhär i efterhand att det faktiskt var det. Jag avskyr att gå i bussar eftersom det är så lätt och tappa balansen, och att gå igenom en hel buss när massa människor tittar på en är inte direkt skoj. Eller att prata med busschaffören och framföra ”klagomål”? Jag förvånade mig själv genom att inte alls tveka särskilt mycket och det kändes verkligen värt att ha sagt till när jag (och många andra) slapp frysa! En skön stolthetskänsla som man får tillåta sig leva på ett tag faktiskt.

Nu vill jag höra era berättelser, vad har hänt dig som kändes sådär skönt i maggropen? Dela med oss!

Annonser