Sedan ett par dagar har jag sannerligen känt av att jag bor i en högkänslig persons kropp. Det hela började i lördags när jag följde med David på hans väns barndop, efterföljande mottagning och sedan grillkväll. Redan kvällen innan började jag oroa mig och David fick försöka lugna mig genom att försäkra mig om att jag kunde gå hem tidigare om jag kände för det. Så jag intalade mig att det hela skulle gå bra. Dagen efter var jag ganska pepp på hela lördagen och gjorde en liten grej av att få klä upp mig (händer ju inte allt för ofta så en får passa på!), sminka mig och få användning för mina klackskor. Och dopet var fint och mottagningen trevlig, jag pratade en hel del med de jag satt med under mottagningen och humöret kändes gott väldigt länge.

Men så efter kanske fyra timmars umgänge började jag märka hur min energi sinade rejält och de vanliga symptomen med en allt mer inbunden, svårkoncentrerad, otålig och smått tjurig Helena kom att synas tydligare. Ett sammanhang som jag för en halvtimme sedan tyckt varit riktigt trevligt kändes plötsligt bara -för mycket-. Men trots att jag känner dessa symptom lyssnar jag inte på dem utan tvingar mig själv att stanna kvar eftersom jag inte vill ”vara otrevlig”. Vad är det för resonemang egentligen? Jag hade ju redan blivit betydligt mer otrevlig än jag var tidigare just på grund av att jag inte såg till att ge mig själv egentid. Men det var i alla fall så jag tänkte och just ett sådant tankesätt och beteende använder jag mig allt för ofta av i sociala sammanhang.

Till sist bestämde jag mig åtminstone för att jag skulle gå hem, vilket kanske var en timme efter att jag upptäckt att min energi låg på sparlåga. Vid detta laget var jag gråtfärdig och extremt negativ gentemot mig själv. Så jag fick en lång kram av David innan jag smått plågad trampade en halvtimmespromenad hem i mina högklackade skor (hur tänkte jag där egentligen?). Jag kände mig minst sagt värdelös där jag gick och ältade att jag varit ”otrevlig, tyst och konstig”. Det var en blandad känsla att komma hem och slänga sig i soffan. Den där sköna avslappnade känslan fick nämligen samsas med känslan av att ha misslyckats socialt. Så här i efterhand tycker jag att jag var onödigt hård mot mig själv, men har jag väl hamnat på minuskontot med energin så utplånas nästintill all min positivitet och förmågan att resonera mig med själv.

Efter den där lördagen är det som att mitt energilager varit lite sämre än vanligt och jag anar att min återhämtning inte gynnas av det eviga flödet av sociala medier. Ändå är det som att jag inte kan avstå från det utan jag fortsätter att uppdatera bloglovin, facebook och instagram som i tvång. Det är lite som att jag inte vill vara själv med mina egna tankar fastän det ofta är det som jag behöver som mest. Varför gör en så tro? Är det någon som känner igen sig i detta beteende?

Det som jag har insett, återigen, efter mitt bakslag energimässigt är att jag är i stort behov av ett enkelt liv. Jag vill inte behöva avstå sociala tillställningar eller sluta träffa folk. Och då tänker jag att ett enkelt liv bäddar för en bättre och snabbare återhämtning eftersom intrycken då skalas ner ordentligt. Att en helt enkelt, efter att ha hängt med mycket folk en dag eller liknande, befinner sig i ett mindre flöde av intryck i sin vardag, istället för att smacka på sig själv ännu fler. Så. Det tänker jag försöka ställa om till. Men det känns svårt när en väl blivit så beroende (?) av sin smartphone och dator. Har ni några tips, råd och knep att ge mig? Skriv gärna i kommentarsfältet!

Annonser