De senaste veckorna har jag i statistiken upptäckt på sökorden, som gör att vissa av er hittar hit, att ni frågar er om det är ”fel att vara blyg?” Det gör mig uppriktigt arg att det ska behöva vara så, att vi ens går i de tankarna. Men jag vet precis hur det är. I min förra sociala och tuffa vecka så tänkte jag de där tankarna flera gånger. Det finns så himla mycket skam kring att vara blyg i vårt samhälle.

Jag önskar att jag kunde få smyga in i rum, flacka med blicken, ställa mina försiktiga omtänksamma frågor och samtidigt vara stolt. Men med all det stigma som finns kring att vara den tystlåtna och tillbakadragna blir detta en kamp varje gång jag ska in i klassrummet, fikarummet eller hamnar i nya grupper. I vårt samhälle lär vi oss att motverka vår försiktighet till förmån för vassa armbågar. Vi blir bombarderade med att vi ska ta för oss, våga mer och utveckla vår talförmåga. Allt till förmån för oss själva, enligt samhällets budskap – för vi blir ju lyckligare när vi tar plats! Men vad händer med oss, de blyga violerna, som inte passar in i detta personlighetsombyggar-projektet? Jag har levt på alla dessa utåtriktade och ”ta för dig!”-uppmaningarnas villkor i så många sammanhang. Jag har försökt att bli den som är pratsam och självsäker. Men det har alltid skavt i mitt blyga hjärta. De där ramarna som finns i vårt extroverta samhälle blir alldeles för snäva för min personlighet. Just det – snäva – inte befriande. Jag har nämligen inget i mitt sätt att vara på att bli befriad från.Shyness

Jag vill inte stå längst fram i världsomvälvande händelser eller vara festens mittpunkt. Jag vill förändra vårt samhälle och möta människor på mina blyga villkor. Vi blir itutade att vi inte kan så mycket på grund av vår blygsel, att den hela tiden står i vägen för oss. Men det enda som står i vägen för oss är detta äckliga stigma kring vår försiktiga, fina, känsliga och vackra personlighet. Som blyg vet jag känslan av att inte synas och därför ser jag alltid på människorna som sitter på Jönköpings gator med en plastmugg framför sig. Som blyg upptäcker jag när andra är osäkra och ler varmt för att ge dem av det mod som jag vet att de behöver. Som blyg vet jag vad det är att kämpa och vara förbisedd och därför vägrar jag blunda för andra grupper som också blir förbisedda i vårt samhälle. Som blyg kan jag leva på fina samtal i flera dagar efteråt och jag bär med mig dessa minnen som små skatter eftersom jag fått tagit del av en annan människas livsperspektiv.

Så för att svara på era frågor: Nej, det är inget fel med att ha en blyg personlighet. Bejaka er blygsel och var stolta. Vi må kanske inte vara de som står på barrikaderna men jag lovar er att världen behöver våra blyga och fina leenden, tankar, ord, kramar, toner och öron<3

Annonser