För ungefär två och ett halv år sedan bytte jag studieort. Jag hade studerat två terminer till socionom uppe i Umeå men efter dessa terminer ville mitt hjärta söderut. Så jag lämnade den lilla trygghet jag byggt upp i norr och flyttade till Jönköping. Allt var återigen nytt men jag var ganska pepp ändå, jag har en förkärlek till nystarter och får alltid en känsla av att allt är möjligt.

Jag fick hoppa in i en ny klass och tänkte att ”nu ska jag verkligen försöka lära känna lite folk”. Och en del människor var trevliga och frågade vem jag var. Någon var nyfiken och inbjudande, ville att jag ska äta lunch med hen. Jag kände att jag nog kunde starta om på nytt i den här klassen och utveckla en känsla av att vara med. Men så en lunch, eller var det kanske en pratstund i klassrummet innan föreläsningen började, insåg jag att jag inte alls är en del av denna klass. Det gick upp för mig att de redan har sina grupper och att jag är tråkig och ointressant, vem vill egentligen umgås med mig? Så jag ställde mig på utsidan av hela gruppfördelningen, och såg mig själv som en ö bland alla dessa nya människor. Och så fortsatte det sedan i princip under resten av utbildningen.

Jag lärde faktiskt känna några stycken i min klass lite bättre än andra och de var väldigt trevliga och genuina personer. Men jag återkom alltid till känslan av att vara en ö, att inte höra till ens när jag umgicks med dem. Något som jag både då och nu i efterhand lägger på mig. För de visade många gånger att de tyckte om mig, ställde frågor när jag varit tyst länge och undrade om jag hade med mig matlåda och ville käka med dem. Det betydde mycket för mig att få ha människor omkring mig som ville mig gott och som jag kunde bli inspirerad av. Men jag kan inte grubbla nog på varför jag aldrig kunde få en djupare kontakt med dem.

Detta är ett mönster jag ser i mig själv, gång på gång. Det händer i alla möjliga gruppkonstellationer, både privat och i jobbsammanhang. Jag känner väldigt sällan att jag hör till och har insett att jag redan innan jag befinner mig i en grupp utgår från att jag inte är ”en i gänget”. Jag kan vara där fysiskt som en gruppmedlem, men jag anser inte att jag deltar på samma villkor. Ständigt tänker jag att jag är annorlunda, att jag inte är på samma våglängd som andra.

Jag har funderat, vridit och vänt på detta, varför jag har ett sådant beteende. Jag har fortfarande inget givet svar men jag behövde dela mina tankar med er eftersom jag ibland blir smått överbelastad av mina grubblerier. Har ni några tankar om detta? Känner ni igen er? Och hur kan en göra för att börja känna tillhörighet framför ”ö-känslan”? Dela gärna era erfarenheter och funderingar i kommentarsfältet, då blir jag så glad!

Uppdatering 30/10:
Då detta till slut blev en liten följetång kommer här de senare inläggen länkade.
Del 2: Helenaland
Del 3: Att tillhöra en grupp

Annonser