FriendshipFörra veckan skrev jag om min egen ö, Helenaland, och hur jag på ett mer respektfullt sätt numera ser på att jag inte alltid känner tillhörighet i grupper. Det är okej att vara en ö och flyta till och från grupper, det skapar en fin och kär självständighet och en har möjlighet att utforska olika människor från ett betraktande håll. Samtidigt har det fortsatt gnagt i mig att jag har så svårt att känna tillhörighet, att jag ständigt ställer mig utanför även i grupper där jag blir inbjuden.

Jag tror detta gnager i mig för att det var länge sedan jag kände mig hemma i en grupp. Den grupp i vänskapssammanhang som jag kan minnas att jag kände mig riktigt hemma med är den jag umgicks med under min folkhögskoletid efter gymnasiet (2008-2009). Efter den tiden har jag haft vänner men det har framför allt varit en och en. Jag kan inte minnas en enda stabil grupp i mitt liv sedan den perioden och det känns väldigt sorligt och som ett tomrum i mig. Istället känner jag mig ofta osäker och stressad när jag befinner mig med fler människor än en, tankebanorna går på högvarv kring hur de andra uppfattar mig och jag får en överväldigande känsla av att vara annorlunda.

Som blyg tror jag det är ganska vanligt att vi fastnar just i detta med att vara annorlunda i sociala situationer. Vi är övertygade om att andra är världsvana när det kommer till att vara social och hur en beter sig i grupp. Det är som att vi tror att andra har sociala färdigheter som vi är utan. Åtminstone är det så jag tänker när jag är med i grupper som jag känner mig otrygg i. Då är jag helt övertygad om att andra blivit invigda i någon klubb för hur en är social, en klubb jag aldrig kommer vara medlem i. Jag ställer mig utanför och tänker att jag inte har en aning om hur jag ska bete mig medan alla andra vet alla sociala koder och trixs. Men när jag reflekterar över detta i efterhand, när jag har distans till situationerna, undrar jag om inte också andra, som jag inte upplever som blyga, kan känna sig osäkra och som att de inte har koll på läget. Dock är det så långt jag har kommit, för jag är fortfarande lika övertygad om andras sociala överlägsenhet när jag befinner mig med andra människor.

harborJag tror att min ö skulle behöva utökas med en större och mer stabil hamn. Som läget är nu har jag mina vänner väldigt utspridda över landet och jag träffar dem inte särskilt ofta. Jag tänker att jag skulle kunna uppskatta och vårda min egen personlighet som en ö desto mer om jag hade en stabil vänskapsgrupp där jag kunde skratta, samtala och dela livet. Med en trygg hamn är det desto lättare att våga flyta ut nu och då och befinna sig ensam som ö. Just nu skaver det mest eftersom ensamheten tar upp för stor plats.

Detta blev till slut en liten följetång om att vara en ö. De tidigare delarna hittar ni länkade här:
Att ställa sig utanför gruppen
Helenaland

Annonser