IMG_0874

Ni vet den där känslan när en känner sig nästintill begravd i blyghet? När en blir uppslukad av blygheten och inte kan se utanför den? I de situationerna blir ens enda identitet den där känslan av att vara den som är osäker och hämmad. Lite som att känna: ”Här och nu är det jag som exemplifierar ordet blyg i ordlexikon” – den känslan.

Jag hade den känslan senast härom dagen, och innan dess ett par dagar före. Och jag har insett att det där kan vara en fälla. För under och efter att jag fått de där intensiva känslopåslagen identifierar jag mig enbart med att vara en blyg person. Och här kanske ni tycker att jag börjar säga emot mig själv, som den blyghetsförespråkare jag är. Men jag ska förklara varför jag ser just detta som problematiskt.

Till att börja med är jag av uppfattningen att blyghet många, många gånger är något att hylla. Att det finns en mycket begränsad och skuldbeläggande attityd kring blygsel idag och att det behövs mer nyansering och positiva perspektiv. Sen finns det även en typ av blygsel som är hämmande och negativ, där blyghet kan bli en källa till förminskande av sin egen person. Jag är dock av uppfattningen att desto fler lider av mäniskors och samhällets trista attityd snarare än själva blygseln.

Det jag kan se som problematiskt med att börja identifiera sig som enbart blyg, eller egentligen vilken egenskap som helst som kan bli hämmande, är att det inte ger utrymme till andra delar av ens personlighet. Fokuserar jag enbart på att jag är blyg sätter jag upp det som en vägg till resten av allt som är jag. Det är som att jag bygger upp bokstäver av ord som representerar min personlighet men bygger ordet blyg i Times New Roman storlek 98 medan resten är i storlek 12. Det säger sig självt att ens bild av vem en är blir en aning begränsad. Dessutom tenderar åtminstone jag vid dessa tillfällen när blygheten tar över mest kunna fokusera på dess negativa aspekter.

Detta kan som sagt appliceras på de flesta egenskaper, att en för stark identifikation i en egenskap kan gå ut över andra. Jag brukar tänka på min personlighet som en skog där varje egenskap är ett träd. Alla träd behöver min uppmärksamhet och omvårdnad för att kunna växa. Men fokuserar jag enbart på ett träd skymmer det de andra och gör att de inte får möjlighet att växa på samma sätt. Vilket också gör att jag går miste om att upptäcka nya sidor hos mig själv.

Men detta gäller inte bara när vi ser på vår egen personlighet utan också de som finns omkring oss. Jag minns att jag hade lärare under skoltiden som starkt identifierade mig som den blyga tjejen i klassen och på grund av detta inte såg särskilt många andra sidor i mig. Vilket ledde till att jag visste att de förväntade sig att jag skulle vara den blyga och alltså inte vågade testa och utforska andra sidor i deras närhet.

För oavsett min positiva inställning till att få och tillåtas vara blyg (vilket inte kan påpekas nog –  att jag vill fortsätta hylla alla blyga), så har vi en hel skog att utforska och som är värd att upptäcka! Att vara blyg är bara en av alla fina egenskaper som  finns inom oss. Och jag tänker att det bästa är när blygseln får finnas på samma villkor som andra egenskaper, i en enda härlig komplex personlighetsskog!

Annonser