Ja, i onsdags avslutades bloggens första tävling någonsin och jag vill tacka alla som mailade mig sina högkänsliga minnen! Det var väldigt intressant att ta del av om än svårt att välja ut en vinnare.

Den jag till sist valde var Lotta som berättade om ett minne som jag tycker tar med läsaren på två resor:

Jag har länge haft en jättestark dragning till New York. Så där att jag läst en
massa böcker därifrån, sett en massa tv-serier som utspelar sig där och läst
resebloggar från New York. Verkligen grottat ner mig i staden, så där som vi
högkänsliga kan göra i ett ämne. Längtan var verkligen jättestark! Först var
tanken att jag skulle fira min jämna födelsedag, men dit var det två år, och
till slut kände jag att jag inte skulle stå ut en dag till om jag inte fick
komma dit. Och jag har en god vän, som varit där flera gånger, som reser
tillbaka och längtar dit precis hela tiden. Hon var inte svårövertalad att
resa, och hastigt och lustigt bokade vi en resa dit i månadsskiftet juli-
augusti.

Det här var också innan jag förstod att jag är en högkänslig person och New
York var en chock för mig. Min vän levde upp och njöt av varje sekund, medan
jag hade det svårare. Alla dessa intryck! Det var människor överallt (konstigt,
va?). Det var höga ljud av polisbilar, brandbilar, bussar, människor, tutor och
allt möjligt. Det luktade starkt av olika dofter hela tiden och det kom ånga
från brunnslocken. Inte att det luktade äckligt, utan bara att det var så många
intryck. Mitt i högsommaren var det dessutom väldigt, väldigt varmt i New York,
och hur vi än gick och gick, så kom vi inte direkt undan solen. Kort sagt var
det så många intryck hela, hela tiden, att jag en dag när vi gått över Brooklyn
Bridge i den starka solen, tillsammans med alla dessa människor och ljud, fick
ett jättestarkt behov av att stänga in mig.

Jag förstod inte då varför, men jag sa till min kompis att jag var tvungen att
åka till hotellet. Tog tunnelbanan tillbaka och var i det mörka rummet alldeles
endam några timmar. Det blev för mycket för mig. Och konstigt nog är det den
stunden jag minns mest på hela resan, då jag satt på hotellrummet med en glass
jag köpt för att svalka mig.Jag ringde hem och var förtvivlad, fast jag förstod
inte varför då.

Jag är jätteglad ändå att jag varit i New York, det är en resa och erfarenhet
jag kommer att bära med mig hela livet. Men på planet hem kände jag väldigt
starkt att jag inte vill återvända. Ett par år efter resan nu, kan jag förstå
mycket mer hurdan jag är, och varför jag inte bara kunde älska New York ”som
alla andra”. Det är okej för mig nu. Och i sommar har vi bokat in oss på
Kolarbyn, där man bor mitt ute i skogen, utan el, vatten och ljud :-)

Tack Lotta för att du delar med dig av både din resa till New York och din resa med högkänsligheten! Boken kommer skickas på posten!

Önskar er alla en skön helg<3

Annonser