solitudeI höstas befann jag mig i ett samtal där den andra personen delgav mig en väldigt klok och tänkvärd reflektion som hen upptäckt. Hen hade i sitt yrkesliv sett att introverta under stora delar av sina liv uppmuntras (många gånger pressas och tvingas) att utforska sina extroverta sidor, medan extroverta sällan eller aldrig uppmuntras till det motsatta. Hen hade sedan mött dessa båda personligheter i 40-50 års ålder där de introverta försökte finna fred med sina behov och där de extroverta kände en längtan efter att utforska sina introverta sidor. Jag har funderat på detta varje vecka sedan vi sågs och det har gett mig ett nytt perspektiv på att vara introvert och extrovert.

Sedan jag upptäckte att jag var introvert och insåg vilka behov jag har i ett samtal med en annan person har det växt en irritation inom mig gentemot de som inte förstår sig på detta. Det jag tänker på är att många människor jag möter inte ställer en enda fråga till mig medan jag får stå och lyssna på en monolog i närmare en timme. Eller att när jag delar med mig av mina inre tankar och det första den andre börjar prata om är hur det är relaterat till den själv ”Ja, det där har jag också upplevt. Jag minns en gång när jag….”.

Inom mig har det funnits en enorm frustration i att inte bli lyssnad på ordentligt. Och finns fortfarande. För jag tycker inte att det där beteendet är okej. Men numera förstår jag dessa personer bättre. Vårt samhälle uppmuntrar oss inte till att stanna upp och lyssna till andra människors livsberättelser. Att våga möta tystnaden och låta de ordlösa situationerna ta rum. Istället finns det ett krav på att marknadsföra den man är och att vässa armbågarna. Det blir en stress vem som hinner öppna munnen snabbast och högst.

Som extrovert måste det bli en press att alltid jaga efter nya intryck och prata för att fylla ut tystnader som upplevs som skrämmande och främmande. Som introvert inser jag nu att det inte enbart är vi introverta som skadas av vårt extrovertorienterade samhälle, utan att de extroverta också går miste om något. För även extroverta personen har introverta drag och sidor, precis som introverta har extroverta drag och egenskaper. Men tillskillnad från oss introverta får de extroverta sällan chansen att upptäcka det där andra området.

Tänk er själva att gå miste om att kunna njuta av tystnaden? Att inte ha förmågan att dra av på tempot och vila för att en lärt sig att alltid lyssna på de extroverta impulserna och inte de introverta. Jag tänker att i vårt snabba och stressade samhälle behöver vi alla utforska våra introverta sidor, det gör gott för själen med tystnad och stillhet. Om inte annat för att tillåta att alla intryck vi fått under dagen komma ikapp oss. Det är en styrka att bekanta sig med sin introversion, både för sin egen ro men också för att kunna kommunicera på ett bättre sätt.

Vad tänker ni om detta? Möter ni också människor som enbart lärt sig envägskommunikation? Hur kan man göra för att hantera sådana människor?

Annonser