Heart-In-HandsDet har hänt mycket i mig de senaste månaderna. Som att det är något som vill landa i mig men som det inte getts plats för. Kropp och själ har längtat men samtidigt tydligt visat ett motstånd. Som att de sagt ”Kom inte närmare än så”. Jag har känt mig så redo men ändå rastlös och ofokuserad. När det äntligen känts i hjärtat har det varit för ett flyende ögonblick. I nästa har känslan varit som bortblåst och annat pockat på min uppmärksamhet. Där har det utbrett sig en stor tomhet, efter att ha haft känslan men gått miste om den.

Sedan några dagar har känslan beretts plats hos mig. Jag har kämpat för den och motarbetat rastlösheten, motat distraktioner som sociala medier ifrån mig och sagt välkommen till det hjärtat längtar efter. Jag har stannat kvar i stillheten fastän jag egentligen inte klarar av det. Däri finns inte enbart hjärtats längtan utan också allt som skaver. Känslor och spöken jag egentligen inte vågar möta men som jag tvingar mig ta i handen. Jag sätter ord på dem och erbjuda de närvaro. Det är läskigt. Men helt nödvändigt.

Jag försöker öva mig på konsten att öppna mitt hjärta för just mina behov. Jag vill sluta släta över allt som pyser inom mig. Mitt hjärta vill ha mer utrymme. Och som jag behöver det. Egentligen har jag länge känt mig svältfödd. Svältfödd på självmedkänsla.

När jag upptäckte begreppet självmedkänsla var det som att mitt hjärta drog en suck av lättnad. Det var som att något föll på plats, mitt egna pussel kompletterades med en bit. Det var lite samma känsla som när jag insåg att jag var introvert, och inte alls felskapad. Självmedkänsla handlar om att känna med sig själv i motgångar. Att finnas där som sin egen bästa vän. Stötta, ta emot och trösta. Det handlar inte om självömkan eller om att vara självcentrerad. För i självmedkänslan erkänner man att vi alla är människor och att jag, precis som andra, går igenom motgångar. Man ser att vi människor är bristfälliga och att det är okej. Istället för att sparka på sig själv när något går fel så öppnar man upp sin egen famn.

På något sätt har jag alltid vetat att det är självmedkänsla jag behöver, men jag har inte haft ett ord för det. Vilket har gjort det diffust och ogreppbart. Jag har i flera år nu skrivit om och förespråkat att omfamna sin blyghet och sin autentiska, tysta, känsliga personlighet. Men allra mest har det varit en stark känsla som suttit i magen som bubblat ur mig. En känsla som berättat för mig att detta är stort och viktigt, att det måste få höras.

Men för att vara helt ärlig så har mina ord ibland känts himla små. De har inte riktigt kunna mäta sig med känslan i magen. Förmodligen beror det på att jag inte haft de rätta verktygen för att själv omfamna min blyghet. Vilket har gjort att orden jag talat är riktiga men kanske inte helt och fullt kunnat härstamma från mitt hjärta. Jag har gjort ett himla fint jobb med mig själv trots avsaknaden av verktyg, men det har ändå känts som en resa med mönstret ett steg fram och två steg bak. På repeat.

När jag entrade den delen av världen som pratar om och uppmuntrar oss till självmedkänsla var det som att komma hem. Jag insåg att det fanns verktyg som jag kan använda i min vardag för att öva mig själv i att omfamna min socialt obekväma, akward-benägna och fumliga personlighet. Det kändes som att jag inte längre var ensam om att tala mitt språk. Min bubblande mage och dess ordlösa skrik hade fått sällskap av andra magar som bubblade om samma sak. Den hade för första gången fått ett sätt att kommunicera ut det den ville säga.

Att sitta och meditera och fokusera på självmedkänsla känns som ett helande av alla år av självkritik. Alla år av nedvärdering och hemska ord. Hur många gånger har jag inte berättat för mig själv hur värdelös jag är på att vara social? Hur många gånger har jag inte gett mig själv sällskap av självkritiken när jag varit ledsen? Stunder när det enda jag längtade efter var omtanke. På riktigt så smärtar det att tänka på. För jag, precis som alla andra människor, är värd en förstående blick och varm famn när livet inte är snällt mot mig. Mitt hjärta, min själ och min kropp, har kämpat för mig. De har pumpat mitt blod, gett mig energi och sagt åt mig när jag behöver vila. Jag vill sluta bemöta detta med självkritik. Det får vara nog nu.

Just nu spirar det istället en kraftfull önskan om att lära mig att öppna upp min famn för mig själv. En önskan om att visa ömhet när jag har det tufft. Denna medkänsla vill jag också kunna utvidga till min omgivning. Jag önskar att med utgångspunkt i min autentiska personlighet kunna knyta an till människor genom medkänslan. För jag tror att den är att starkt verktyg att komma nära andras hjärtan med. Jag önskar också att ta med er på denna resa. Att inspirera er till att upptäcka självmedkänslans kraft. Vi, både jag och du, bär på hjärtan som behöver vårdas och uppskattas. Våra blyga, känsliga, försynta, inåtvända, starka, vackra hjärtan har utstått tillräckligt med fördömanden. Nu är det dags för något annat.

Annonser