Nu är säkert kampdans ett begrepp för en annan typ av dans än den jag syftar på, men i detta inlägg får det en vidare betydelse, för annars blir nog rubriken lite… skum, haha.

Som ni vet har jag den senaste tiden kämpat en del med att meditera. Det finns något motstånd i mig som gör att jag inte riktigt kunnat omfamna det. Jag har fortfarande inte lyckats få till en fin rutin där jag har en bestämd stund på dagen där jag sätter mig i stillheten. Just nu kör jag mer på att göra det varje dag när andan faller på. Kanske inte riktigt så hållbart i längden och därför försöker jag experimentera med vilken tid på dagen denna rutin ska stabilisera sig på.

Det var egentligen när jag insåg att man inte behövde göra meditationen så svår som jag äntligen kände att detta kan jag nog bjuda in i min vardag på riktigt. Efter att ha fått rådet att börja med korta, korta stunder av stillhet för att sedan utöka dessa kändes motståndet på något sätt inte så relevant längre. För hur svårt kan det vara att stilla sig i två minuter av alla 576 som går på ett dygn (ja, jag använde en kalkylator för att räkna ut det där..)? Det känns liksom inte som en så stor utmaning längre och som att en person som jag, som aldrig trott att meditation ”är för mig”, faktiskt kan ändra sin uppfattning.

Sedan tror jag det är viktigt att hitta en meditation som går i linje med sitt hjärta. Som hjärtat är öppet för och som man kan återkomma till. För min del har detta varit självmedkänsle-meditationer. Dessa uppmuntrar mig inte enbart att sitta med alla mina känslor i nuet utan ger mig också ett verktyg för att uppmärksamma vad jag behöver när jag sitter med svåra känslor. Jag har ett behov av att låta känslor som sorg och ilska få finnas, det är helande i sig, men jag behöver också att jag frågar mig själv vad jag behöver för stöd just då från mig själv. 2eec1681bc134024f70166f20735d8c2

För att ta exempel så hade jag härom dagen blivit sårad av en persons ord. Jag kände mig himla liten och tillplattad. Personen hade inte menat att såra. Men orden och tonen rev i mig. För de sa att jag inte räckte till. Till att börja med åt jag choklad och reagerade precis som jag oftast gör när jag blir sårad; äter socker och vrider mig i negativa tankar. Det är mitt destruktiva sätt att hantera sådant på. Men efter ett tag tog jag ett beslut om att använda mitt nya verktyg istället för socker- och negativitetschocken.

Därför slog jag igång en ljudbok som jag laddat ner med självmedkänslemeditationer. Som om det var meningen bytte den precis kapitel till ett om att hantera svåra känslor. Författaren bad mig att välja en situation jag upplevt jobbiga känslor i och här var ju valet enkelt för min del. Hon ville sedan att jag skulle spela upp händelsen i tanken och hur jag hade känt. Efter det skulle man lägga händerna över hjärtat och upprepa några medkännande fraser såsom ”Må jag vara snäll mot mig själv” och ”Må jag acceptera mig själv som jag är”, med en mjuk ton. Dessa fick surra om och om i mitt huvud under säkert flera minuter. Sedan uppmuntrades man att verkligen lyssna efter vad det var en själv behövde höra just då och säga det till sig själv. Jag berättade för mig själv att jag kände med mig själv och att mina känslor är okej, att det är okej att vara ledsen när någon sårar en. Detta samtidigt som jag strök med handen över bröstet där hjärtat sitter.

Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva min upplevelse av meditationen men orden tröst och lättnad tror jag sammanfattar den ganska väl. Jag kunde möta känslorna samtidigt som jag kunde hantera dem genom att finnas där för mig själv. Här lämnar jag mig inte ensam i tunga känslor utan jag erbjuder en omfamning och det ger mig en sådan tröst. För vi behöver alla det. Det är banne mig inte enkelt att vara människa alla gånger och då är det fint att ha den där famnen som en trygg hamn att återkomma till. På så vis tror jag det kan vara enklare att hantera att livet är pissigt ibland, för jag vet att min egna famn finns där och ta emot mig.

Så för mig är kampdans ett ganska bra ord för att beskriva min process med meditationen just nu. Jag kämpar verkligen för att inte låta motståndet eller destruktiva mönster ta över. Men när jag väl befinner mig i meditationen känns det lite som en dans där jag får släppa på känslor som jag hållit inlåsta under en lång tid. Kamp och dans, sida vid sida. Lite som livet egentligen.

Annonser