Bloggen pausas

Hej fina läsare.

Efter att ha funderat under en väldigt lång tid på hur jag vill göra med Blygmodig har jag tagit ett beslut om att helt pausa bloggen. Jag är inte färdig med denna plattform, utan har många idéer, drömmar och planer jag vill förverkliga i framtiden. Men just nu hinner jag inte med på grund av hur livet ser ut i övrigt och det känns inte som att det kommer förändras den närmaste tiden. Och då känns det som det bästa beslutet just nu, att pausa helt.

Både blogg och hemsida kommer finnas kvar men inte uppdateras. Hemsidans ”Hitta vänner/partner”-funktion kommer vara kvar och igång tillsvidare. Jag kommer inte svara på mail, enbart sådana som handlar om just ”Hitta nya vänner/partner”-funktionen.

Vill ni följa mig så finns jag på Instagram som Mucklan89 där jag skriver om allt möjligt i livet.

Var rädda om er alla blygmodiga och kom ihåg att ni behövs <3

Vad jag lärde mig under 2016

2016 alltså. Vilket jäkla år.

Jag är personligen ganska glad att det snart är över för mitt 2016 har varit tufft och jobbigt. Sommaren var superfin, men förutom den har året mest bjudit på psykiska utmaningar. Jag är trött och vill att 2017 ska bjuda på mer glädje, lättsamhet och hopp. (Och som tur är känns det faktiskt som det!)

Men är det något 2016 har varit förutom tufft så är det lärorikt. Jag har lärt mig väldigt mycket. Allra mest om mig själv och om kärlek. Om det tänkte jag skriva idag.

Jag lärde mig att jag är starkare än jag trodde att jag var. Under vintern tog jag ett jättesvårt beslut om att bryta upp med min dåvarande partner. Det var nödvändigt men väldigt tufft. Jag trodde inte att jag skulle klara av det, men det gjorde jag. Det är knappt att jag än idag förstår att jag orkade mig igenom den tiden. Jag har medvetet valt att inte skriva om det särskilt mycket alls i bloggen, och tänker inte skriva så mycket nu heller.

Under hösten kan man säga att jag gick igenom en av de tuffaste perioderna i mitt liv. Kanske den tuffaste. När jag tänker tillbaka på veckan i november när jag mådde som sämst blir jag tårögd och vill gråta och det finns fortfarande mycket att bearbeta. Jag vet att jag skrev ett väldigt personligt inlägg om det, som jag döpte till ”Jag valde inte att vara stark”. Att få det skrivet betydde mycket eftersom det hände saker som jag inte kunde prata med någon om, vare sig då eller nu. Och det där är tufft, att bära saker ensam. Och jag vet att man inte ska göra det, men ibland blir man tvungen. Tyckte jag att jag lärde mig att vara stark i vintras var det inget mot hur den perioden blev en jäkla käftssmällslektion i att vara ensam och (ofrivilligt) stark. Men även om det fortfarande känns lite som ett öppet sår är det en period som jag är ganska tacksam till eftersom jag både lärde mig om min egen kapacitet och fick reflektera över mindre bra sidor hos mig själv – som jag behövde och behöver jobba med.

Jag lärde mig att jag är bra på mitt jobb. Jag har haft ett fast jobb i ganska exakt ett år nu och vilket himla arbetsår det har varit. På mitt arbete, som är ett boende för ensamkommande ungdomar, har det hänt extremt mycket. Vi har varit i tre olika lokaler, asylpolitiken har varit vidrig, den psykisk ohälsan har varit hög och vi har kämpat som personalgrupp. Men allra mest har vi faktiskt gjort ett bra jobb. Vi har mött kämpande ungdomar och delat livet med dem. Vi har skrattat, kramats, diskuterat, tjatat (mycket), lärt oss av varandra och kämpat tillsammans. Och jag har upptäckt att jag är duktig på att möta våra ungdomar, att skapa relationer och få vara en trygg vuxen för dem. Jag har även upptäckt att jag har en rejäl kapacitet för att genomföra stora projekt. Vi genomförde ju ett sommarlovsprojekt för samtliga ensamkommande i vår kommun och det var både jätteroligt, givande och utvecklande. Och jag kan ärligt säga att jag gjorde det bra.

Jag lärde mig att jag är ganska modig. Ja Gud. Året 2016 är verkligen året som jag har vågat mycket. Jag har vågat lyssna på mitt hjärta, jag har vågat lyssna inåt fastän det varit jobbigt, jag har vågat lämna relationer som jag inte mådde bra av och jag har vågat stå kvar i utmanande relationer som varit viktiga för mig, jag har vågat vara projektledare, jag har vågat tågluffa helt ensam i Europa, jag har vågat tillåta mig äta vad jag vill utan dåligt samvete, jag har vågat kämpa för vad jag tror är rätt inom asylpolitiken och jag har vågat, vågat, vågat i allt möjligt. Kanske inte så konstigt att jag är lite trött nu.

Jag lärde mig om kärlek. Det är ju egentligen ganska komiskt, att jag lärt mig så mycket om kärlek under ett år när jag varit (och är fortfarande) singel den mesta av tiden. Och det är ju också lite komiskt att ett skitår som 2016 har lärt mig om hur kärlek som är rätt ska vara. Jag vet idag att kärlek som är rätt är en fin och knäpp blandning av skratt, kemi, trygghet, närhet, saknad, gemenskap och respekt. Jag vill vara med någon som får mig att skratta och som skrattar åt mina skämt, någon som jag vet alltid ställer upp, någon som inspirerar mig och som vill göra världen bättre, någon som låter mig vara min egen person, någon som jag saknar, någon som lockar fram min spontana sida och någon som uppskattar både kroppslig och själslig närhet.

Kärlekslektioner, psykiska utmaningar och kämpande i alla dess former. 2016, du lärde mig mycket men jag är ganska glad att lämna dig bakom mig.

_______________________

Vad lärde ni er av detta år kära läsare?

 

När någon gör dig illa

Idag satte jag mig rakt uppochner på golvet och lyssnade på lugn musik, för att meditera och rensa huvudet. Jag trodde jag skulle sortera tankar kring ett dilemma jag har men det visade sig att det var något annat jag behövde bearbeta.  När jag satt där blev jag så himla ledsen och tankarna landade inte alls där jag trodde. Jag insåg att en människa som tidigare varit mig nära sårat mig väldigt mycket. Jag hade nog mest trott att jag hade sårat mig själv, men jag insåg nu att jag faktiskt kände och känner mig sviken av personen.

Det här året har varit ett tufft år för mig, framförallt vintern och hösten. Jag inser mer och mer hur trött jag är och hur jag både gjort andra illa men också själv blivit sviken. Att inse att det har gått åt båda håll, och inte enbart ett, är viktigt för mig. Det innebär att jag återtar och förstår en del av mitt egenvärde. Att jag respekterar min egen upplevelse och mina egna känslor. För meningen ”du överdriver” eller ”det du känner är fel” har jag fått höra/känna så många gånger och jag är trött på att andra ska säga åt mig hur jag ska eller borde uppleva världen. När det gör ont i mig, så gör det ont. Ingen annan kan ta det ifrån mig. Mina känslor är mina och jag har rätt till dem.

Jag tror det är därför jag just nu är arg på den här personen som har svikit mig. För att den ofta fick mig att känna att min upplevelse av situationen var ”fel” eller ”för naiv”.

Känslor är aldrig fel eller naiva. Känslor är känslor. Låt aldrig någon annan diktera hur du borde känna. När någon får dig att känna dig fel för att du upplever världen, en relation eller en situation på ett visst sätt – då är det en människa du inte behöver i ditt liv. Vi behöver människor som tar emot oss, som möter oss i våra känslor och som försöker förstå vad vi går igenom.

Känslor finns av en anledning.

Känslor av alla slag är okej.

Jag är okej.

Jag och hela mitt spretiga känslopaket är okej.

<3

Julklappstips

Vill tipsa om en jättebra julklapp till både introverta och extroverta. Det är den fantastiska Marita Lynard som har författat boken ”Självkänsla, när introverta och extroverta möts.” Och i denna lilla pärla får läsaren kunskap och redskap för att i verkliga livet kunna ta tillvara på sina egna men också andras styrkor. Jag tycker det är ett fantastiskt initiativ att någon skriver om hur extroverta och introverta kan mötas istället för att enbart påpeka våra motsatser. För visst, vi är alla olika, men det är ju i de olikheterna som vi behöver försöka mötas och det bästa är enligt mig när man kan upptäcka andras styrkor och ta tillvara på dem.

En liten rolig detalj är att jag har träffat Marita (supervarm och mysig person) samt att jag är med på ett hörn i boken!

Här kan du läsa mer om boken och köpa den.

Alla känslorna

Helena:
Känslor. Alla dessa känslor. Ibland känns det som att de fastnar i bröstet och magtrakten. Ibland känns det som att känslofiltret är ur funktion och alla känslor och hjärtat sitter utanpå kroppen. Men den röda tråden är att de alltid finns där. Känslorna. I mängder, volymer, bredd och djup.

Den sista tiden har det inte riktigt funnits någon stabilitet alls i mina känslovändningar. De har kunnat göra totala u-svängar på kortare tid än jag är van vid. Jag är van vid mycket känslor. Men inte på det här sättet.

Jag lever i kontrastens tid. Jag har fått två superfina besked de sista dagarna. Men samtidigt oroar jag mig för relationer, vår värld, mina ungdomars framtid, min arbetsroll och mycket mer. Vilket gör att jag inte alls är så glad som jag borde vara. Jag är alltså så himla lyckligt lottad, men kan inte glädjas och det i sin tur ger mig dåligt samvete.

Livet alltså.

Känslor alltså.

Jag vet inte jag, men det vore väl ändå ganska skönt med en pausknapp ibland? Eller att en kunde lära sig att känslorna faktiskt är känslor som kommer passera så småningom. Som fina Zandra Lundberg (yogalärare som jag följer på Instagram och som alltid skriver så himla klokt) så bra skrev för ett tag sedan:

En känsla kan vara sjukt intensiv. En period kan den hålla greppet så hårt om hjärtat att det känns som om den aldrig kommer att gå över.
Men det gör den.

Sen blossar den upp igen, med full kraft. Och försvinner. Smyger sig på. Försvinner. Triggas igång av en ny händelse. Försvinner på nytt.
Jag har försökt hålla fast känslor. Krampaktigt hållit förälskelser vid liv. Burit sorgen och hatet som om den vore en metallrustning jag stelbent behöver klampa omkring med.

Enter: acceptansen.
Ingenting varar.
Känslan smyger på bakifrån, blossar upp hastigt eller triggas på nytt.
Så jag observerar det.
Hej hej. Där var du igen ja. Dig känner jag igen.
Jag tänker inte hålla fast vid dig, men jag skapar utrymme för dig att finnas till.

För jag vet nu, du är bara på besök i den här kroppen. Oavsett om jag vill det eller inte så är det bara en sak som är helt säker: den här känslan kommer inte stanna förevigt.

Ord som jag läst jag vet inte hur många gånger den sista tiden<3. Och som jag kommer fortsätta läsa eftersom jag behöver det. Kanske behövde också någon av er läsa samma ord?

Var rädda om er.

Att tvivla på sig själv

Jag har många gånger fått höra att jag verkar vara en så trygg, lugn och stabil person. Jag har identifierat mig ganska starkt med det även om jag också tänkt på mig själv som väldigt socialt osäker. Men jag har vetat vem jag är inombords, vad jag vill och vad jag står för. Jag har mest haft problem med att visa det utåt i relation till andra människor. Jag har känt en inre stolthet över att jag vetat vilka mina övertygelser är och att jag inte har släppt på dem även om världen sagt att annat är viktigt.

Det sista året har varit tufft. Jag har varit med om ett uppbrott (som jag inte har skrivit om av olika anledningar), människor i min närhet har mått dåligt, jag har haft ett fantastiskt arbete men en svår arbetssituation, asylpolitiken har detta år blivit hårdare än någonsin och de sista veckorna har jag kämpat mycket med både relationer och bilden av mig själv.

Att kämpa med bilden av mig själv är något nytt för mig. Jag känner inte längre den där inre stoltheten över den jag är utan ifrågasätter mer och mer mina motiv. Jag har alltid sett mig själv som en i grunden bra människa. Men just nu vet jag inte. Och det här skriver jag inte för att jag vill att någon ska säga emot mig utan jag skriver det för att jag på riktigt känner så.

Jag har alltid tänkt på mig själv som en snäll och omtänksam person som gärna sätter andra före mig själv. En människa som brinner för att göra saker för andra. Men vet ni? Jag vet faktiskt inte om det är sant. Jag känner inte mig som den personen just nu. Istället känns det som att över allt bra jag försöker göra så hänger det ett mörkt moln som ifrågasätter mina motiv. Som påminner mig om jobbiga saker och som gör att jag vacklar väldigt mycket just nu.

Att i grunden tvivla på sin person på det här sättet är tungt. Det är obekvämt och egentligen vill jag slippa. Men jag tror faktiskt att jag måste ta tid till att fundera på riktigt nu. Att gå djupare och titta inåt. Skala av och ifrågasätta mig själv. Det blir förmodligen inte en rolig resa utan snarare svår, trög och fylld av jobbiga känslor. Men jag klarar inte heller av det andra valet. Att bara fortsätta livet utan att ta tag i de här tvivlen. De finns ju där av en anledning. Kanske finns de där för att jag bara behöver stanna upp en stund, kanske finns de där för att de faktiskt har substans. Jag vet inte. Men jag vet att jag inte bara kan låta dem finnas där.

Det svåra är att jag inte vet hur eller var jag ska börja. Jag har ingen aning. Att bara fundera över känslan som finns i kroppen och trigga igång det där mörka molnet hjälper inte särskilt mycket eftersom det mest gör att jag känner obehag och fastnar där. Så vad gör man? Åker på retreat? Promenerar i timmar? Går i kyrkan? Mediterar? Jag vet inte. Om det finns någon annan själ därute som känner liknande kanske du kan skriva en rad i kommentarerna?

/Helena

”Allt blir bra”

”Allt blir bra” var ord som någon (en klok person) sa till mig i somras när jag inte mådde bra. Det var ord som jag inte riktigt trodde på men som betydde väldigt mycket när den här personen sa dem. För när man själv inte hittar styrkan hjälper det att någon annan kan tro och inge hopp.

Jag möter just nu både i mitt arbete och på min fritid många människor som mår dåligt och som är oroliga. Deras vardag kantas av ångest, depressioner och hopplöshet. Till alla dem vill jag ge de ord som någon gav till mig i somras: Allt kommer bli bra. Allt blir bättre till sist.

Jag vet att orden kan vara svåra att tro på. Och ibland kanske de snarare provocerar för att de inte stämmer överens med vad resten av världen säger. Men ändå. Du är värd att få vila i de orden idag. Om det så bara är för idag, en timme eller en liten stund så behöver vi alla ibland få vila i känslan och tryggheten av att allt kommer bli bra.

Vila och hämta kraft. Luta dig mot en vän, gör något du tycker är roligt, ät godis, dansa till din favoritmusik, var ute i naturen, andas in den friska höstluften, skratta åt dåliga videoklipp på Youtube. Vi är alla människor och vi behöver vilan ???. Det är då vi orkar fortsätta kämpa i denna värld.

”Allt blir bra”

/Helena

Tågluffen i bilder

Nervös och väldigt känslig människa som tidig morgon stod och väntade på bussen till Norrköping för att börja sin tågluff. Det var faktiskt väldigt nära att allt skulle strula till sig redan i Köpenhamn på grund av försenade tåg (enda gången på hela resan något tåg var försenat). Men med två (!) minuters marginal hann jag med.

Sov på ett nattåg första natten och vaknade sen till en av de mäktigaste utsikterna jag någonsin sett i Slovenien. Jag hade väl sovit sissodär 4-5 timmar och stod sömndrucken och gapade när jag drog upp rullgardinen. Slovenien är definitivt ett land jag vill besöka i framtiden.

På eftermiddagen dag två var jag framme i Porec i Kroatien där jag skulle spendera tre dagar. Denna fantastiskt mysiga lilla ort med perfekt temperatur, trevliga människor och underbara vyer<3.

Porec<3<3<3

Dag fem på resan lämnade jag Porec för att åka färja över till Venedig. Venedig fångade till sist mitt hjärta och jag fick se så himla mycket vackert, äta fantastisk mat, åka skumpiga vattentaxis, prata om livet med en kvinna från Thailand, gå vilse i ett industriområde, tänka till kluckande vatten och mycket mer.

 ’

Tidig morgon på den sjunde dagen åkte jag båttaxi till tågstationen och åkte vidare mot Berlin. Jag var framme där på kvällen och redan då kändes det inte riktigt som att Berlin skulle bli som jag hade tänkt mig. Det blev det inte heller även om de delar som blev bra blev fantastiska. Jag hann se vackra parker, äta god vegetarisk mat, gå på en magisk konsert med Tash Sultana och inse viktiga saker om livet. Jag hann också få värmeslag och svimma och längta hem. Därför blev visiten i Berlin väldigt snabb och hemresan av tidigare än det var tänkt.

Jag hann uppleva, se, tänka och känna mycket under min resa. Den blev inte riktigt som jag hade tänkt mig men jag är väldigt nöjd med den och glad att jag kom iväg. En annan gång ska jag berätta om hur det var ett resa på egen hand!

Min tågluff

Idag är dagen här. Jag ska resa på min tågluff ut i Europa. Helt själv. En del av er minns kanske att jag skrev om min längtan efter denna resa tidigare i somras? Jag visste helt ärligt talat inte om den skulle bli av. Men nu sitter jag här i mitt kök med massa fjärilar i magen, det är söndag när jag skriver och jag ska resa imorgon (idag för er).

I skrivande stund tycker jag inte att idéen är särskilt bra, jag är känslig och orolig och jag önskar att jag bara kunde stanna hemma i tryggheten. Men som tur är finns ju allting kvar och om knappt två veckor är jag här igen med massor med nya erfarenheter och möten i bagaget. När jag väl är på väg vet jag att fjärilarna i magen kommer ändra känsla och skapa pepp och förväntan. Jag försöker åtminstone intala mig det just nu för att inte helt bli panikslagen av alla känslor.

Imorgon bär det i alla fall av mot första destinationen Kroatien. Jag är framme på tisdag och senare på resan ska jag hinna med både Venedig och Berlin. Ganska häftigt ändå. Jag kommer förhoppningsvis skriva något på bloggen (Sophie bloggar som vanligt så inlägg finns att se fram emot!) men mest hänger jag förmodligen på Instagram (ni hittar mig som Mucklan89).

Önska mig nu stort lycka till och ta hand om er<3

Alla dessa känslor

Det här inlägget hittade jag som ett utkast när jag skulle gå in och skriva på bloggen. Och jag tycker det har en sådan fin känsla att jag vill publicera det fastän det vare sig är nytt eller färdigskrivet.

När jag skriver det här är det sen lördagskväll, eller snarare natt, och jag måste skriva något eftersom hela jag är full av känslor. Jag vet inte riktigt själv vart alla känslor kommer ifrån, ibland är de bara där och bubblar som kolsyrat vatten. Hela dagen har varit ett enda känslovirrvarr och jag har haft med mig hela registret. Mest är det glädje och tacksamhet som känns och spretar åt alla håll. Jag märker det mycket i magen, den är förväntansfull. Men som mest känns det i underdelen av käken där det ilar på ett behagligt och glatt sätt, som att jag vill brista ut i ett leende hela tiden. När jag var ute och promenerade kunde jag inte låta bli att skratta rätt ut och fick titta mig omkring för att se att ingen var i närheten.

Efter en tuff vinter och vår är jag  innerligt tacksam för en dag som denna där känslorna ger mig energi istället för tvärtom. Där det finns ett brett spektrum av känslor men där jag kan landa i att jag är tacksam för allt jag har i livet och vad jag känner. Mitt hjärta är fullt och svämmar över med tacksamhet för alla fina människor som finns i mitt liv just nu. Jag satt och tittade på fotboll med min familj tidigare och mitt bland alla knäppa skämt som haglade kände jag mig bara så glad över att få ha dem som trygghet. Att jag kunde veta när jag mådde dåligt att de så självklart fanns där, utan frågetecken.

Alltså<3. Ganska fint ändå, att få läsa mig själv beskriva hur glad och tacksam jag var precis den dagen. Och är det något jag återupptäckt den här sommaren är det att jag är en känslomänniska ut i fingerspetsarna. Många tycker det är konstigt när jag berättar det eftersom jag har ett så himla lugnt yttre. Jag är ofta tyst och lyssnar på andra men inombords händer det saker hela tiden. Som ett enda virrväder. Det är ganska energislukande ibland. Men denna sommar har jag nog mest känt tacksamhet till mitt känsloregister. Att jag har förmågan att känna mycket. För det gör att jag kan förstå människor omkring mig bättre. Och dessutom gör de mig ofta glad alla dessa känslorus. Visst, jag gråter ofta och blir överväldigad av allt som känns så himla intensivt, men jag vet nu att det är värt det. Hellre känna allt än att vara utan dem. Känslor finns av en anledning och jag försöker bli bättre och bättre på att välkomna dem i olika former.

/Helena