Förra veckan skrev jag om min egen ö, Helenaland, och hur jag på ett mer respektfullt sätt numera ser på att jag inte alltid känner tillhörighet i grupper. Det är okej att vara en ö och flyta till och från grupper, det skapar en fin och kär självständighet och en har möjlighet att utforska olika människor från ett betraktande håll. Samtidigt har det fortsatt gnagt i mig att jag har så svårt att känna tillhörighet, att jag ständigt ställer mig utanför även i grupper där jag blir inbjuden.
Jag tror detta gnager i mig för att det var länge sedan jag kände mig hemma i en grupp. Den grupp i vänskapssammanhang som jag kan minnas att jag kände mig riktigt hemma med är den jag umgicks med under min folkhögskoletid efter gymnasiet (2008-2009). Efter den tiden har jag haft vänner men det har framför allt varit en och en. Jag kan inte minnas en enda stabil grupp i mitt liv sedan den perioden och det känns väldigt sorligt och som ett tomrum i mig. Istället känner jag mig ofta osäker och stressad när jag befinner mig med fler människor än en, tankebanorna går på högvarv kring hur de andra uppfattar mig och jag får en överväldigande känsla av att vara annorlunda.
Som blyg tror jag det är ganska vanligt att vi fastnar just i detta med att vara annorlunda i sociala situationer. Vi är övertygade om att andra är världsvana när det kommer till att vara social och hur en beter sig i grupp. Det är som att vi tror att andra har sociala färdigheter som vi är utan. Åtminstone är det så jag tänker när jag är med i grupper som jag känner mig otrygg i. Då är jag helt övertygad om att andra blivit invigda i någon klubb för hur en är social, en klubb jag aldrig kommer vara medlem i. Jag ställer mig utanför och tänker att jag inte har en aning om hur jag ska bete mig medan alla andra vet alla sociala koder och trixs. Men när jag reflekterar över detta i efterhand, när jag har distans till situationerna, undrar jag om inte också andra, som jag inte upplever som blyga, kan känna sig osäkra och som att de inte har koll på läget. Dock är det så långt jag har kommit, för jag är fortfarande lika övertygad om andras sociala överlägsenhet när jag befinner mig med andra människor.
Jag tror att min ö skulle behöva utökas med en större och mer stabil hamn. Som läget är nu har jag mina vänner väldigt utspridda över landet och jag träffar dem inte särskilt ofta. Jag tänker att jag skulle kunna uppskatta och vårda min egen personlighet som en ö desto mer om jag hade en stabil vänskapsgrupp där jag kunde skratta, samtala och dela livet. Med en trygg hamn är det desto lättare att våga flyta ut nu och då och befinna sig ensam som ö. Just nu skaver det mest eftersom ensamheten tar upp för stor plats.
Detta blev till slut en liten följetång om att vara en ö. De tidigare delarna hittar ni länkade här:
Att ställa sig utanför gruppen
Helenaland
Blyg, introvert & högkänslig 
Pingback: Att ställa sig utanför gruppen | Blyg, introvert & högkänslig
Pingback: Helenaland, min ö | Blyg, introvert & högkänslig
Helena, jag känner verkligen igen mig i din beskrivning! Jag har aldrig direkt varit en del i en grupp. Precis som du, ställer jag mig utanför även när jag blir inbjuden..tror jag är rädd på något sätt att bli en del i gruppen. Om jag blir ”en i gänget” känns det som jag får massa krav på mig att hela tiden vara delaktig, ibland vill jag bara försvinna iväg för mig själv. Samtidigt så VILL jag verkligen tillhöra en grupp. Min syster har en grupp nära vänner som hittar på saker tillsammans, eller bara sitter och pratar- Det verkar så härligt! Samtidigt kan det säkert vara svårt för en introvert person att hitta en grupp att trivas i. För mig är det inte det lättaste att skaffa vänner, och då umgås med mina vänner i en grupp, där alla ska trivas, det är nog inte så lätt.
Jag har inte kommenterat på något inlägg tidigare, men jag tycker mycket om att läsa dina inlägg! Jag känner igen mig i så mycket, och det är skönt att veta att fler fungerar ungefär som jag.
Kram
Hej Camilla! Vad roligt att du kommenterar (för första gången dessutom!) och delar med dig av dina tankar :). Jag håller med dig om att ha ett tudelat förhållande till grupper, att en både vill och samtidigt känner av krav och liknande. Och som introvert är det nog som du säger kanske lite svårare att hitta en grupp en trivs med och dessutom tar det ju en del energi om en tar på sig ansvaret för att alla ska må bra (vilket jag tror är något min personlighet har en tendens till).. Men efter att ha funderat på detta länge är jag helt säker på att jag behöver ett tryggt gruppsammanhang att landa i då och då, ska försöka finna det så småningom :) Tack igen för din kommentar, den gjorde mig glad! Hoppas du har en mysig söndag och får en bra start på veckan imorgon :). Kram!
Kära Helena!! Det är absolut inget fel med att hellre umgås med en god vän i taget!! 💜 häromdagen träffade jag en fin vän och vi pratade just om att vi mår bäst av att umgås med nära vänner, en i taget än att umgås med ett tjejgäng. Jag har själv aldrig tillhört en grupp. Ett gäng. Aldrig. Och jag mår inte bra i stora sällskap. Blir stressad och osäker. Klarar inte ytligt prat om pengar och makt. Trivs allra bäst med mina vänner som delar mitt intresse för andlighet, personlig utveckling, konst, musik och kärlek till naturen. Precis som dig har också jag vänner spridda över hela landet. Jag ringer aldrig och pratar timmar i telefon men mina vänner vet varför jag inte klarar av det. Istället har vi kontakt via sms, mejl, Instagram och brev. Det fungerar alldeles utmärkt!😊
Känn dig förvissad om att dina närmaste vänner känner dig och inte kräver något som du mår dåligt av! Koppla av och var stolt över dina begåvningar och talanger!
Vad tråkigt om alla skulle vara festande extroverter!!! 😜
Hoppas Du känner dig lite gladare och inser att Du duger precis som du är! ❤️
Glad Halloween!!😊
Kram Anna
Hej Anna! Tack för din kommentar :). Vad härligt att du funnit att umgås en och en är det som passar dig bäst och att du verkar njuta av det, det gör mig glad! Jag är i mångt och mycket likadan, eftersom det känns som att en kan komma närmare när det bara är jag och en till person. Så ska jag välja blir det helst just en- och en. Men jag vill inte behöva välja utan vill ha en trygg vänskapsgrupp också. Precis som du skriver trivs jag bäst med de vänner som delar mina största intressen och drömmar. Men eftersom mina vänner bor så spritt så skulle jag vilja ha en grupp i min närhet som också delade dessa intressen eftersom jag i den närmaste framtiden vill förverkliga drömmar såsom att leva ett enkelt liv i en gemenskap (har skrivit om det här: https://blygamyran.wordpress.com/2013/09/30/drommen-om-ett-enkelt-liv/).
Jag vill verkligen förtydliga att jag inte ser det som något sämre att umgås en och en. Och jag håller alla mina vänner oerhört kärt och värderar dem högt, oavsett om de bor nära eller långt bort. Men då jag funderat mycket kring detta vet jag med mig själv att det är just en nära gemenskap jag saknar. Det är något som jag vet skulle berika mitt liv mycket :).
Jag hoppas du har en fin söndag och att veckan som kommer blir bra!
Tack för din kommentar :)
Kramar, Helena
Hej, jag känner igen mig jättemycket. tack för att du skriver! Det känns bra att inte vara ensam med att känna och tänka liknande. Kram!
Hej, fint och höra att det är fler som känner igen sig :). Kram!
Hej! Det här var verkligen intressant! I mina liknande funderingar har jag kommit fram till: Andra tänker inte på samma sätt, de är mer med där i nuet och har sina diskussioner, tänker på det man diskuterar, medan jag har en tendens att ställa mig utanför och analysera samspelet, det är också som så att jag kan finna samtalsämnen väldigt tråkiga, då ställer jag mig utanför och analyserar istället, för att det är mer intressant, helt enkelt. Jag är väldigt nischad i mina intressen, och kan helt förkasta vissa saker som andra är väldigt intresserade av, men det säger jag ju inte – eftersom det vore otrevligt – utan jag fortsätter bara vara den där tysta i utkanten, tills samtalet snuddar något intressant, som jag, kanske, kan delta i…
Som introvert och tystlåten har det blivit som att jag är ”den som lyssnar” i alla sammanhang, och det blir vad som förväntas av mig, därför är det svårt att göra sig hörd och förstådd om man börjar försöka delta… Ett intressant ämne, helt klart.
Hej! Tack för din kommentar, det var intressanta tankar du delar med dig av :). Att andra tänker annorlunda och fokuserar på ämnet som diskuteras medan andra, som oss, ofta analyserar det som sker i situationen. Bra att ha med sig och se att en har ett annat fokus och att det kan vara därför en inte deltar. Sedan håller jag med dig om att det kan vara svårt att delta när en varit tyst under en längre period, då är det som att det blivit ens roll att vara den tysta. Så att när en talar bryter en mot den ”roll” en har i gruppen. Tack för att du delar med dig! Önskar dig en fortsatt bra vecka. /Helena
Här kommer jag sent efter men jag har nu läst dina tre delar och oj så jag känner igen mig! Det är oerhört skönt att någon annan känner likt som mig och att du verkligen kan sätta ord på dessa känslor. Jag har sedan jag slutade på min högstadieskola, där jag gått med samma klass under 6 år, känt mig utanför. Det var inte först för någon månad sedan som jag kom till insikten att det nog var jag själv som ställde mig utanför. Och det har gått ett bra tag! Jag har alltid känt mig osäker på mig själv men hade ändå en stabil grupp när jag var yngre. För min del tror jag inte att det främst handlar om att ha möjligheten att distansera mig när jag vill. Däremot är jag alltid rädd för att ta plats. Tror att människor inte tycker om mig, att jag irriterar dem och de bara försöker vara snälla när de bjuder med mig. Att de egentligen inte vill och tycker det är jobbigt. Men jag kan helt klart se att det finns en del i mig som håller med i det andra kommenterat och du skrivit. Jag vill ha mitt space och trivs bra själv men personligen blir det för mycket själv när man aldrig känner att man blir en i någon grupp utan bara flyter omkring.
Nu blev det lite långt men tack för dina inlägg!
Hej B! Får be om ursäkt för ett himla sent svar, jag har bytt adress på bloggen så ser inte notifikationerna automatiskt härifrån.
Jag blir glad att jag genom denna text kunde sätta ord på det du känner och har upplevt. Och jag känner så väl igen det du beskriver längre ned, att man kan ha behov av sitt eget space men ändå längta mycket efter att få vara del av ett gruppsammanhang. Att känna tillhörighet och närhet med andra. Att ha tankar som att ”de inte tycker om mig” eller att folk inkluderar en för att vara ”snäll” är tankar jag har ofta. Jag tror helt enkelt att folk egentligen inte vill umgås med mig och då är det väldigt logiskt att man ställer sig utanför gruppen, för man vill ju inte tränga sig på om man inte är välkommen. Så, det finns nog en del tankearbete att göra där, att inte utgå från att andra inte vill vara med en och börja se att vi också har saker att bidra med. Då är det enklare att inkludera sig själv :)
Tack så mycket för din kommentar! Följ mig gärna på min nya blogg: http://www.blogg.blygmodig.se
/Helena